Solen lyser in på den guldgula sammetssoffan och Rudy Loewes fina tavlor och T-shirtar.

StaDemonia Queer Tatuering

Soledad och jag är StaDemonia Tattoo. Under 12 år i Barcelona och nu sedan lite mer än ett år i Stockholm. Den här texten är baserad på en jag skrev för QueerMove festivalen i Södertälje om Queer Tatuering.
Av: Sara Swanson (Stockholm 18.11.01)
Konst på väggar i fotografi: Rudy Loewe

Soledad har tatuerat till och från sen hon gjorde sin första tatuering på sig själv som sextonåring. På marknader, i bussar, hemma hos folk, på mässor. Hon är självlärd och lärde sig själv att tatuera under en tid när tatuering tillhörde cis-män. De mycket få kvinnor som tatuerade var i princip flickvän till en manlig tatuerare, och eftersom Soledad inte var flickvän till en sån var lärandet långsamt och ensamt. Internet existerade inte och kunskap om var en köper maskiner, hur de repareras, olika material, hur en löder nålar och steriliserar, allt det var då yrkeshemligheter. Jag har också sett och upplevt allt det här om än inte lika extremt som Soledad. När vi träffades för 16 år sedan hade Soledad kommit väldigt långt i sitt lärande och redan inrett en klandestin studio i Barcelona, ett loft i ett konstnärskollektiv mitt i Barri Gotic, el Circo. Efter en tid tillsammans pratade vi om att öppna en studio öppen för allmänheten, med allt vad det innebär av tillstånd och arbete. Soledad skrev ett projekt, fick lån genom en feministisk organisation och vi hittade till en fallfärdig lokal som vi rustade upp och sanerade från möss och kackerlackor. I tatueringsbranschen var vi en regelrätt avart och rykten nådde oss snabbt om hur konstiga vi var. Alla känner apan och apan känner ingen. Vi blev ett rykte och ett namn i Barcelonas tatueringsscen utan att för den sakens skull få kollegor eller konstnärligt erkännande. Grannarna skvallrade om att vi egentligen drev en “puticlub” -en förtäckt bordell, och andra tatuerare gick omvägar. Professionellt var det en ensam situation, men som tur var sökte sig många kunder just till vår konstighet och vi fick med åren en trogen kundkrets. Soledad har genom åren lärt mig allt jag kan om tatuering och jag är tacksam att jag fått det stöd jag fått och inte behövt lära mig ensam.

Vad är queer tatuering? har vi blivit frågade många gånger. Till att börja med ser vi tatuering som en konstform, som bildkonst. Vi ser det alltså som queer konst, trots att många institutioner fortfarande inte ser tatuering som konst. Tatuering är konst och det är en identitetsmarkör. Lika mycket som kläder, frisyr, röstläge, gångstil markerar dina tatueringar hur du vill bli läst av andra. Medvetet eller inte läser vi in varandra, ökar avstånd eller närmar oss, undviker ögonkontakt eller söker oss till varandra. Begreppet queer konst handlar framför allt om representation. Om vad konsten säger oss, vad som syns, vem som är avsändare, för vem eller i vilket sammanhang den har skapats. För att må bra och känna lycka behöver vi känna igen oss, få bekräftelse av andra och känna att det finns ett snällt vi som tar oss när vi faller. Om du aldrig ser queer kärlek, aldrig ser äldre personer som visar eller pratar om sina queera erfarenheter är det svårt att se dig själv åldras lycklig i queera vänskaps- och kärleksrelationer. Att känna tillit till framtiden är att känna trygghet och trygghet är en grund för att ha kraft att skapa. Den lidande konstnären kanske har lite sanning i sig, att gestalta sitt lidande kan vara en drivkraft, men det behövs också en trygghet, ekonomisk och social för att orka skapa.

Representation är jätteviktigt och handlar om att vi behöver se och visa fler queera kroppar, bruna kroppar, kurviga kroppar. I konst, som motiv, som avsändare, som konstnärer. Att ha möjlighet att känna igen sig i andra, att inte alltid vara undantag. 
Att skapa ett queert sammanhang händer delvis av sig själv, genom att queers söker sig till queers, men framför allt är det ett aktivt arbete. I Barcelona när vi öppnade StaDemonia för 14 år sedan fanns nästan inga kvinnliga tatuerare och ännu mindre queers. Vi visste precis vilka de få andra var. Och vi gjorde försök att bonda, men de andra rörde sig i väldigt heterosexistiska sammanhang och det tog snarare än gav kraft. Kunderna kom till oss för att de hört att vi var just kvinnor och queers. De behövde det sammanhanget, men av många olika privata anledningar hade vi just då inte ork eller tid att arbeta lika aktivt som nu på den bilden utåt, på representation. På flygblad, affischer och hemsida smög vi in regnbågsflaggor och rosa trianglar så visst visade vi vilka vi var men hade inte kraft att vara lika tydliga som nu. I många år arbetade Soledad och jag väldigt ensamma, med ett slags kontrollbehov och paranoia att inte bryta förtrollningen och stämningen vi skapade. Med tiden började vi känna oss ensamma och längtade efter arbetskamrater. Det är fint att arbeta tillsammans med andra artister, att lära av varandra. Så vi började arbeta med de som fanns till hands och som omständigheterna gav oss, några sjysta heterokillar. Vi jobbade verkligen på att sexualitet och erfarenhet inte ska betyda något. Det var inget stort drama, de här personerna är fortfarande våra vänner, men balansen i studion ändrades lite i taget och det känns sorgligt att det ändå hände -att stämningen ändrades. Samma gamla osynliga nät av män som backar män började ta form, och vi började vantrivas på det ställe vi själva byggt upp.

Så, när vi flyttade till Stockholm bestämde vi oss för att arbeta ännu mer med den del av vårt arbete som är så viktigt; bemötande och representation i bilder och uttryck. Att verkligen ta hand om det vi ser som stärkande i tatueringskonsten. Vi har alltid från starten varit noggranna med vad vi sätter upp på väggar, hur vi uttrycker oss, men nu valde vi att arbeta mer radikalt. Lite i taget kom beslutet att exklusivt bjuda in queera artister att tatuera och ställa ut konst. Varje vecka skriver någon som vill gästtatuera, komma som lärling eller ställa ut konst. Oftast läser jag av personen som heterosexuell cis-man, av de ordval och bilder som skickas. Om inte annat är uppenbart i presentation eller bilder, innan vi ens tittar närmare på personens arbete, förklarar vi att vi prioriterar queera konstnärer och att Om just du är en del av queert liv och sammanhang är du välkommen att skriva igen. Det gör de nästan aldrig. 
Det låter kanske insnöat, men det är en njutning att prioritera queers. Det närmar sig känslan av hämnd och det är en skön känsla att säga till självgoda heterosexuella tatuerare att Ni får plats nästan överallt men inte här. Hämnd är inte den bästa av känslor, men det är en slags ritual, ett ställningstagande och uppstädning av dåliga känslor och erfarenheter som är viktig. 

Folk frågar ibland Är det här verkligen nödvändigt? Ja, jag orkar inte ens ge personliga exempel på vad fördomar gör med våra kroppar och vårt innersta. Något som ska vara en positiv ritual kan istället kännas svårt och helt fel. Det handlar om sexualisering, tatuerare som gör övertramp och går utanför sin professionella roll, som visar nyfikenhet där den inte är välkommen. Det handlar ofta om rasism, personer som får tvekande blickar eller höra att tatueringar inte blir bra lika bra på deras hud (som på vitas, men det sista glömmer de nämna). För oss är det viktigt att skapa en så trygg situation som möjligt så att folk kan förklara sina ideer och känna sig förstådda.

Allt det här gör vi i mötet med människor men lika mycket genom representation: Vilka slags kroppar och motiv visas och på vilket sätt. Att skapa ett queert sammanhang är att tänka normkritiskt, att försöka lära oss av varandra, att lyssna och vara lyhörda, att vilja lära oss av varandras erfarenheter och behov. Det är absolut inte samma sak som att säga att kunden alltid har rätt och att  min intuition eller professionella råd inte räknas. Det handlar om att acceptera vad som är viktigt för den andra personen, varför den här personen vill tatuera sig och vad hen vill med sin tatuering. Det låter simpelt men kräver ganska mycket arbete.